Om pelargoner
Pelargoner är en av världens mest odlade balkongväxter – och ändå vet de flesta förvånansvärt lite om dem. Här är en introduktion till släktet, historien och de sorter som gör Pelargonium till ett så fascinerande odlingsämne.
I vardagligt tal säger vi pelargon, men det botaniska namnet är Pelargonium. Förvirringen uppstod när Carl Linnaeus 1753 samlade både pelargoner och nävor under samma släktnamn, Geranium – ett misstag som sedan rättades till 1789 av den franske botanisten Charles L'Héritier, som delade upp dem i två separata släkten. [1][2] Pelargonium och Geranium tillhör samma familj (Geraniaceae) men är alltså två helt skilda släkten. En enkel tumregel: det du köper på Granngården och ställer på balkongen är Pelargonium.
Pelargonium kommer ursprungligen från södra Afrika, framför allt från Kapregionen i sydvästra Sydafrika – ett område med regnfattiga somrar och milda, fuktiga vintrar. [1] Där växer merparten av släktets drygt 280 arter i vilt tillstånd. Växten kom till Europa med handelsskepp, troligen redan före år 1600 då den första arten, P. triste, registrerades i botaniska trädgården i Leiden. År 1631 introducerade den engelske trädgårdsmannen John Tradescant den äldre växten till England. [1][3] Under 1700-talet ökade antalet kända arter snabbt i Europa och förädlingen av hybrider tog fart på allvar under 1800-talet. [4]
Den vanligaste gruppen är zonalpelargoner (Pelargonium × hortorum), namngivna efter den karakteristiska mörkare zonen på bladen. De är upprätta, blommar rikligt och är de pelargoner de flesta känner igen från fönsterbänkar och krukor. [1] Hybriden uppstod ur korsningar mellan framför allt P. inquinans och P. zonale och finns idag i tusentals sorter – från enkla till fyllda blommor, i färger från vitt och ljusrosa till djuprött och laxorange.
Hängpelargoner (Pelargonium peltatum) har ett hängande växtsätt och blanka, något läderartade blad som påminner om murgröna – därav det engelska namnet "ivy-leaved geranium". De passar utmärkt i amplar och blomlådor. [4] Arten introducerades till Nederländerna redan runt år 1700 och har sedan dess förädlats fram till de många populära sorter som pryder svenska sommarbalkonger idag.
En egen värld inom Pelargonium-familjen är doftpelargonerna. De odlas inte primärt för blommornas skull utan för bladens eteriska oljor, som kan dofta citron, ros, mynta, kanel, kokos och mer därtill. [5] Inom parfymindustrin är det framför allt oljor från Pelargonium graveolens och besläktade hybrider som används – den mest uppskattade varianten, kallad Bourbon-olja, produceras traditionellt på ön Réunion och beskrivs som grön, fruktig och rosig. [6]
Det finns en levande samlarkultur kring pelargoner, framför allt runt äldre och ovanliga sorter. Sorten 'Appleblossom Rosebud', med sina tätt packade rosliknande blommor, dök upp som en spontan mutation runt 1850 och blev snabbt populär under den viktorianska eran. [7] Eftersom sorten måste förökas vegetativt – alltså via sticklingar – har den bokstavligen förts vidare från hand till hand i över 150 år. [8] Att hitta och bevara sådana sorter är en del av vad som gör pelargonodling till mer än en hobby – det är ett slags levande historia.